På benen igen

Precis som Helena och övriga O-ringendeltagare frågar sig just nu så undrar jag vad O-ringenarrangörerna i Örebro har gjort för att reta vädergudarna. Själv var jag på plats 2000 i Hallsberg, det O-ringen vi minns som det allra blötaste. Och även om årets upplaga benådades med två soliga dagar så var det en rejäl störtskur jag fick ta mig igenom på väg ut till dagens etapp!

Vad var det jag gjorde där då? Sprang orientering förstås! Att det inte blev i tävling i år på O-ringen berodde på att mitt islagna knä inte kändes tillräckligt bra i söndags för att starta på den tuffa långdistansen och då fick jag inte springa de andra etapperna i tävlingsklass heller. Under veckan har jag dock kunnat träna på och knät har blivit bättre för varje dag - så nu är jag på benen igen!

Jag har alltså varit i Örebro under veckan och träffat massor av trevligt folk! Med tanke på att jag hade "glömt" att fixa boende löste sig allt otroligt bra och boendet hemma hos familjen Magnusson motsvarar en stjärnhimmel du knappast kan tänka dig - där fick jag allt från underbara vänner, trevliga middagar och en god kaka eller tre. Helt perfekt! En avstickare till en liten stuga vid en liten sjö nånstans i ingenstans blev det också - men där fick jag stryk av hela gänget i sällskapsspelen så där blev jag inte kvar särskilt länge. ;-)

Nu är jag tillbaka på hemmaplan i Norrköping och det är en vecka kvar till avresan till Trondheim. Nu ska de sista pusselbitarna få falla på plats och sen är det dags för äventyr på riktigt!

Här några bilder från några av mina sommarutflykter.

Fjordutflykt i Norge...

..dagsutflykt vid Bergs slussar...

...båtutflykt på Gotland...

..badutflykt i Örebro.

VM - trots allt!

Jag hade nästan slutat hoppats på att jag skulle komma igång så pass att det skulle bli något VM för min del i år. Sista veckan kunde jag dock börja löpträna så smått och jag kunde springa två av tre testtävlingar i Verdal. Och även om formen inte var super varken tekniskt eller fysiskt så räckte det för att jag skulle få landslagsledningens företroende att springa VM i år också. Härligt!

Nu är hela laget samlat på precamp i Trondheim för att göra de sista förberedelserna inför VM. Det är ett härligt gäng och under måndagen var några av oss på utflykt vid havet, där det blev picknick och vandring på klipporna och bad i havet. På kvällen avgjordes en prestigefylld matlagningstävling, där jag i egenskap av domare gav de två matlagen varsitt tema att laga för- respektive huvudrätt på. Resultaten var lika fantasifulla som smakliga!

Nu ska vi inte bara slappa den här veckan, utan träna en del också. För egen del får jag ännu välja passen med omsorg så jag inte riskerar att slita upp höftskadan. Smart och effektivt är ledordet!

 Nästa veckan bär det äntligen äntligen av hem till Gotland och familjen. Där ska jag bara njuta av den gotländska sommaren och ladda mina batterier. Så spara lite sol till mig! :-)

Varför jag har så mycket vatten i ansiktet

Cykling vid friluftsgården

Senaste veckan har jag kommit igång och börja springa lite. På självaste midsommarafton blev det orienteringspremiär (i löpande fart) på väldigt länge. Vilken känsla! Därmed är den mentala uppförsbacke jag kämpat i de senaste månaderna äntligen på väg att flacka ut.

Statusen på höften är bra, efter mängder av olika behandlingar och efter förtvivlan, frustration, oro och rastlöshet. Smärtan i muskelfästet och musklerna omkring är borta, men det krävs fortfarande att jag är ordentligt försiktig för att inte irritationen ska blossa upp på nytt. Ännu är det lång tid tills jag är i full träning och form igen och därmed finns det fortfarande ingen som kan säga när jag kan börja tävla. Det tog tid, men slutligen kunde jag själv acceptera läget, och nu ser jag fram emot att kunna träna smärtfri och så småningom få tävla igen.

Tack till alla som peppat mig under den här månaden! Särskilt vill jag tacka alla dem som med sin unika kompetens hjälpt mig; Tack

Mattias Åberg för din förmåga att lyssna och analysera, till Peter Holgersson på Liu Elitidrott som alltid gör sitt yttersta, till Milly Medical och Lena på Fyskliniken i Linköping (bland annat för lånet av Bemer-systemet), till Peter Svensson på Bosön och inte minst tack till landslagsläkare Björn Salomonsson för den medicinska hjälpen.

Den här månaden har jag även fått äran att vara med på en middag, vilken ägde rum tre dagar innan prinsessbröllopet i Stockholm. Vi var tre länsrepresentanter från varje län i Sverige som fick följa med landshövdingarna ombord på Ostindiefararen och träffa hela den svenska kungafamiljen. En fantastisk kväll som jag kommer att minnas resten av livet. Tack till landshövdingeparet i Södermanland, Bo och Anita, för att jag fick följa med!

Efter det har jag även hunnit följa med till Jukkola som supporter och firat midsommar hos Jonas och Johanna, vilket blev en riktigt lyckad kväll.

Ta vara på sommaren allesammans, det är nu vi har den!

Två Hällenflickor som njuter av sommaren!

Inget EM - Årets första bakslag

 Jag har känt av smärtan i höften som kommer efter löpning sedan ett par veckor tillbaka och fick i tisdags göra en grundlig undersökning och röntgen. Trots att jag har lagt om träningen senaste tiden har det inte blivit helt bra och det bästa är att stoppa nu för att inte riskera resten av säsongen.

Det känns himla trist att jag missar mitt första stora mål i år. Tack vare försäkringen via Liu Elitidrott har jag fått en snabb undersökning och det känns bra att vi vet vad det rör sig om. Förhoppningsvis ska jag kunna springa resten av mina planerade tävlingar i år men framöver får kroppen avgöra det. Jag är oerhört besviken på mig själv som inte förmått mig lyssna på min kropp tidigare men det är inte alltid lätt att veta vart gränsen går. Ingen kan säga hur lång tid det kommer att ta, men varje dag ska jag ta tillvara de bästa möjligheterna att läka skadan och ta mig tillbaka till banan igen! Min satsning bedriver jag i ett mångårigt perspektiv och då får jag ta med i kalkylen att sådana här saker faktiskt kan inträffa.

Jag sällar mig till supporterskaran och hejar hårt på Sverige där nere i Bulgarien, det är ett superlag som åker och det jag är mest avis på är hur kul de kommer att ha! Se upp när jag är hel igen – för då kommer jag att vara riktigt sugen!!!

Toppenhelg i Arvika

Det hela inleddes med Sprint-SM i Karlstad i torsdags, där jag kanske var lite väl het i kvalet, sprang som tusan gjorde jag i alla fall. Kanske var det ett utlopp av frustration efter två dagars ofrivillig vila som gjorde att jag verkligen ville ta ut mig. Som tur var lyckades jag styra rätt ändå och vinna mitt kvalheat. Efter kvalet kände jag mig ganska trött i kroppen efter urladdningen och somnade som ett barn på golvet bakom draperierna i skolmatsalen. Några timmar senare kände jag mig inte lika pigg som på morgonen, men ändå redo för ett lopp till. Och trots ett 20-sekundersmisstag på en kortsträcka och snubblande nära att glömma bort publikkontrollen lyckades jag springa till mig ett brons i finalen. Härligt!

Tävlandet fortsatte på lördagen med långdistans. Här hade jag fokus på helt fel saker redan från start, bommade både första och andra kontrollen och sedan var den dagen förstörd. Eller förstörd och förstörd, på kvällen sprack den regntunga himlen upp och vi fick en riktigt mysig grillkväll med klubben på campingen strax utanför Arvika. Där bodde vi i pyttesmå stugor, som ändå var rätt charmiga på sitt sätt.

På söndagen fortsatte det att regna, jag startade sent och hann och sitta och fundera på en hel del saker innan jag skulle starta. Det var nära att jag fick en loj inställning även till det loppet, men jag lyckades hitta ett bra fokus innan jag skulle jogga till start. Och sen flöt det på fantastiskt bra, vid några tillfällen stannade jag till och tvekade, men kontrollerna satt där de skulle. Jag hörde att jag låg bra till vid varvningen och ville bära hem ett bra lopp. Tack vare att jag hade den där extra lilla kylan vid de kluriga kontrollerna på slutet kunde jag spurta in mot ledartid som sedan skulle visa stå sig tävlingen ut. Underbart!

Det var två viktiga kvitton för mig inför det som komma skall, nämligen EM som börjar med sprint sista söndagen i maj. Nu kan jag börja ställa in siktet på EM-veckan på allvar och det ska bli så himla skoj!

Hårda nypor och traktorer; så laddar man för SM-guld och TSM-silver

Planen var att jag skulle ha hunnit träna lite mer natt, men nu var det som det var och jag hade inställningen att ta det lugnt och metodiskt och vara extra noggrann med kartkontakten. Och även om jag darrade några gånger under loppet så hade jag en bra känsla och var nöjd när jag kom i mål. Men att det skulle ge ett guld hade jag inte en tanke på! När jag kom i mål och hörde att det var medaljchans så vågade jag faktiskt inte lyssna...

Efter natten var det bara att åka hem och försöka sova, för att under lördagen åka ner till Borås och Terräng-SM. Även terräng-SM var en ny grej för mig och mest en kul sak att testa för att se hur jag står mig i förhållande till övriga startfältet.

När startskottet gick idag vid lunchtid var jag fullt övertygad om att Isabellah Andersson och de andra duktiga löpartjejerna skulle skutta iväg som gaseller och jag snällt skulle få lägga mig på behörigt avstånd. Istället hände det motsatta; det gick så sakta att jag till och med fick dra några hundra meter. Vadan denna defensiva öppning? Det höll sig dock bara den första halvkilometern, sedan pressade tjejerna sig förbi och jag fick lugna mig för att inte bli alltför stum i backarna. Stum blev jag senare ändå och när Beata Falk drog iväg på lätta ben med en kilometer kvar puttrade mjölksyran i armarna. I mål kom jag som sjua, men det bästa var att jag tillsammans med Beata och Frida Aspnäs tog ett silver i lagtävlingen!

Uppladdningen inför denna helg var lite annorlunda. I onsdags drog jag till Örebro och fick en rejäl omgång av herr Åsmans hårda nypor, vilket jag behöver med jämna mellanrum. Det fanns många trötta ställen som behövde mjukas upp och töjas ut - och jag kom därifrån med möra men med fräscha och avslappnade ben.

Så ville jag ju få det där sista nattpasset inför Natt-SM också. Så i torsdags kväll åkte jag ut i skogen för att hänga ut kontroller till ungdomarnas läger. Intet ont anande svängde jag in på en liten gulfläck bredvid körvägen - och framdäcket sjönk som en sten. Fast! Ringde i min förtvivlan till coach och reservpappa Magnus som lugnt sa till mig att hänga ut skärmarna så tog han sig dit så snart han kunde . Jag gav mig iväg och kom snart på att jag inte fått med mig nån kompass, men det var för sent att vända. Om jag lyckades få ut skärmarna rätt får ungdomarna avgöra.

Coach kom och vi skred till verket. Efter ett par timmars grävande, skuffande och faktiskt svärande, en gudomlig smörgås med nyponsoppa i köket på Skena gård och en tur med traktorn så kom min stackars bil upp ur det där hålet till sist, och vid ettiden på natten var både bilen och jag, något tilltufsade, trötta men lyckligt hemma igen i Norrköping.

Det kanske sorgligaste med den här historien var att Coach träsko gick sönder i kampen mot leran.

Tack Magnus för att du alltid ställer upp, tack Åsman för att du offrar dina fingrar och förlåt min lilla Peugeot, jag ska aldrig göra så mot dig igen!

Nu är det bara en vecka kvar till 10mila i Finspång. Grymt!

Saker att göra när man inte tävlar

...njuta av vårvädret...

...laga mat...

...vara kulturell...

...tvätta kläder...

Man kan även:

- Gå på middag hos landshövdingen och prata med intressanta kulturella personligheter och skrockande kommunfarbröder,

- Försöka att sy på maskin men inse att det är svårt när maskinen bara kan sy baklänges,

- Köpa nya färdigsydda gardiner,

- Leta på loppis och nät efter nygamla möbler och inse att de flesta affärer har stängt efter sjutton en lördagkväll,

- Kolla vad de egentligen visar på TV men tröttna lika snabbt igen.

Nästa helg ska jag tävla igen. Det ska bli kul!

Ps. Jo, okej, de flesta bilderna ÄR från Frankrike! :-)

Sweet snowing home

Det var med stela vader jag tog mig ur flygplanet, både i portugal och italien har de fått jobba ovanligt mycket. Så kanske är det lika bra att det är snö här hemma så att det kan bli lite skidåkning också!

Italien är ett nytt favoritland, alla dessa mysiga byar, vänliga människor, den fantastiskt goda maten. Toppat med ett underbart resesällskap och ol-träning var resan inte annat än succé!

De Svenska Skönheterna samlade tillsammans med vår nyfunna  vän Maja.

En av resans höjdpunkter var vår utflyktsdag till staden Matera, upptagen på UNESCOs världsarvslista. En urgammal stad som började huggas ur berget och sedan växte, övergavs och återfanns. De senaste 20 åren har husen börjat bebos igen. Här skulle vi springa en sprint, som på grund av kartkvalitet och irrande snarare blev en långdistans. Men det var en upplevelse utöver det vanliga att springa runt i de trånga gränderna och trapporna. När vi skulle lämna stan hittade en liten tjej vid namn Maja oss, en sjuåring som visade sig kunna svenska, engelska och italienska flytande och som faktiskt bodde inne i stan! Maja tog oss med storm (hon hade aldrig gått vilse i Matera!) och hennes svenska mamma berättade stans historia för oss.

En liten del av Matera.

Veckan avslutades med en sprinttävling och en medeldistans. Dagen innan sprinten slog det oss att det faktiskt handlade om en nattsprint - vilket gav oss en utmaning eftersom ingen hade tänkt på att ta med pannlampa. Vi ägnade förmiddagen åt att leta i butikerna i Vico del Gargano och hittade till sist små ficklampor till ett bra pris som åtminstone gav kartlyse. Mitt största problem under sprinten var att komma ihåg att lysa med lampan varje gång jag skulle titta på kartan...

Jag ljög lite förut, för veckan avslutades faktiskt med bankett. Och "a taste of local specialities" visade sig vara en enorm italiensk middag där rätterna aldrig tog slut! Vi räknade till tio olika rätter. Mätt var bara förnamnet!

Nu är jag hemma i Norrköping, och imorrn drar vardagen igång gissar jag. Men nu kan jag i alla fall luta mig tillbaka, blunda och drömma mig tillbaka till våren jag mötte på kontinenten. Nån gång måste den ju nå oss här uppe i norr också!

Rapport från Portugal

Vintern är ännu här!

Gatan kantades av vita jättebubblor, eller snöiglor om man så vill, det hade snöat ytterligare fem centimeter under natten och nu var allt inbäddat i vitt fluff! Här och där skottade människor för glatta livet för att försöka få ut sina bilar. Att cykla visade sig vara rena träningspasset bara det - det slirade så att jag hade svårt att hålla mig på rätt sida av vägen och bitvis var jag tvungen att dra cykeln i drivorna. Som tur var hade min kära cykel stått i källaren och inte ute under ett stuprör som den här stackaren.

Efter en dryg timme i bassängen, en åtgärd för att skona min fortfarande något ömma häl, åkte jag till skolan. Har redan börjat plugga igen nämligen! I vår kommer det att bli en kurs på halvfart i kommunikation (mänsklig sådan), kombinerat med lite jobb på Liu Elitidrott. Vi får se men jag tror att det blir en bra kombination med min orienteringssatsning, för det är den som får komma i första hand nu.

I helgen är det äntligen dags att flytta! Ska bli så spännande att få komma iordning i min nya lägenhet. Den är nästan som min nuvarande men lite bättre av allt och dessutom ett lugnt område, balkong, stort kök. Blir en del pyssel men det ska det vara värt! Tur att jag har en stark pappa.

Njut av snön hörrni! Det lär dröja innan vi får en sån här fantastisk vinter igen. Och ännu bättre en riktig vår (för det förutsätter ju en riktig vinter om det ska bli riktig vår). Det är inte länge kvar till säsong :-)

Examen och gala

Det hela började i fredags med högtid i kyrkan i Linköping där jag fick ett papper där det påstods att jag numera är sjukgymnast. Så då är jag väl det, även om jag inte känner mig riktigt så!

I lördags var jag på en klasskompis examens- och födelsedagsfest och igår var det min tur att fira med mor och far samt moster med familj. Vi var på en kul mongolesisk restaurang där man själv fick plocka det man ville ha från ett stort buffébord och sedan ge det till kocken som tillagade det hela. Oj vad vi åt! Det fanns allt möjligt, och vi funderade efteråt på om det mongolesiska var maten eller tillagningsproceduren.. Avslutningsvis blev det efterrätt som kusinerna gjort serverat med bubbel. Mysigt!

Pinsamt nog glömde jag blommorna jag fick när vi åkte därifrån. Moster ringer och påminner när vi är halvvägs till Norrköping. Jag genomgår några sekunder av inre beslutsångest innan vi bestämmer att klockan är lite väl mycket för att vi ska vända. "Jag har ju tagit kort på dem i alla fall" säger jag. Tre sekunder senare kommer jag på att jag glömt kameran också... Men jag lovar, i nästa inlägg då jag ska svara på frågan "Vad ska du göra nu då?" ska ni få bilder på blommorna och bubblet också :-)

Idag är det dags igen, men nu blir det idrottsgala i Globen. Ska bli superroligt! På onsdag bär det sedan av till Göteborg för samling med landslaget.

KLAAAR!!

Har precis skickat in rapporten som var det sista att fixa i skolan innan jul. Jag är även klar med alla julklappar och de flesta måstena är undanstökade, åtminstone till i mellandagarna. Nu ska jag försöka att bara koppla av och invänta rastlösheten.

Kom hem till Gotland tidigt igår morse och hann sjunka ner i soffan med en kopp thé, insupa radhusets hemtama för-julstämning och lyssna till adventskyrkans Stilla natt-klang innan det var dags att åka ut till svaidestugan för en heldag med ett härligt gäng ungdomar som gillar orientering. Jag fick en och annan skeptisk blick när jag introducerade den nya grenen snöpulsningslöpskolning för dem (när vi planerade detta i början av hösten trodde vi ju inte att vi skulle välsignas med en vit jul...). Sedan blev det bastu och jag föreläste om min orienteringssatsning (nej, inte i bastun men ni fattar). Jag fick många tankvärda frågor och nya perspektiv på saker och ting tillbaka, har snackar vi win-win på bästa nivå!

I morse blev det upp tidigt för att gasa igång med rapportskrivandet, och jissses så skönt att jag blev klar! Nu slipper jag ha den hängande över mig hela helgen och kan ägna mig helt åt att jula, äta, träna och slappa! Hann med en spinningklass vid lunch, riktigt kul och jobbigt och på kvällen var det traditionsenligt tunnbrödsbak med storebror hos mormor.

Så nu är allt klart, låt julen börja!

Må gud vare med er (som Holger skulle ha sagt) eller (som Coach skulle ha sagt) Låt Herren Vår Gud styra över tempot!

Skidhelg i Idre

"Går det att åka skidor på Gotland!?" Vet inte hur många gånger jag fått svara på den frågan innan vi kom upp till Idre och jag fick visa att jag faktiskt kan stå på ett par längdskidor. Faktum är att jag åkte mer skidor när jag bodde på Gotland än jag gjort sen jag flyttade!

Såhär vackert var det!

Nu var det ju ett tag sen jag åkte skidor senast och som väntat gjorde det sig påmint i de allra flesta kroppsdelar redan efter första passet... Därför blev det både skidåkning och en del snöpulsningspass.

Förutom att åka träna och äta god mat så hann vi prata och skratta en hel del, bada bastu och köra gympa och yoga. Head coach Lina och jag (vice HC) skickade ut de andra att leta efter goda tillstånd och vi avslutade med en stafett som självklart "Landslagslaget" såg till att vinna.

Tack hela gänget för att jag fick dela en superhelg tillsammans med er!

Nu är sista skolveckan igång innan jag äntligen får åka hem till familjen på Gotland för att fira jul.

Rockarna, Landslagslaget, Seniorerna och Källingarna omgärdar Head Coach herself efter en rafflande stafett.

Morgonjogg i Norrköping

I helgen händer det en hel del. Ikväll ska vi i Hällen försvara klubbens färger mot många andra duktiga idrottare på Nyköpings Idrottsgala, imorgon tar coach och jag bilen, förhoppningsvis fullastad med nya priser, och styr mot Falun där landslaget redan påbörjat höstsamlingen. Jag behövde vara i skolan de här dagarna så den här gången får det gå an att jag kommer lite sent. Där blir det tester, prat och träning och det ska bli kul att få träffa hela gänget igen!

Gamla industrilandskapet i morgonljus

Efter samlingen ska jag stanna några dagar hos Lina i Borlänge, det blir nog en del träning och sightseeing i trakterna där uppe.

I morse blev det en kort morgonjogg i Norrköping som är rustat för mörkret och advent, nu börjar snart julmyset!

När jag svängde in på en bakgata hängde där till min förvåning tre enorma ljuskronor.

Härligt helgmys hemma!

Äkta gotländska lammisar nära TC vid Othem kyrka

Det här är en speciell tid på gotland, ön har precis slumrat in i den grå vinterdvalan, men det är just det som gör det så vackert. De grå tonerna är tusen, kylan och blåsten biter sig ända in på skinnet men är samtidigt uppiggande och när man åker över ön är det tyst och stämningsfullt. De sista äpplena sitter ännu kvar på kala äppelträd och folk fagar löv kring sina kalkstenshus.  

Helgen har varit superbra och jag har hunnit med massor! Igår sprang vi medeldistans i Othem, jag gjorde ett bra lopp och vann knappa minuten för Maria Magnusson.

Utanför Anna och Thomas stora projekt.

Efter tävlingen åkte jag med mor och storebror och hälsade på våra goda vänner Anna och Thomas som håller på och renoverar ett stort hus i Sanda. Jättemysigt! Sedan blev det en skön hemmakväll.

Snapshot från TC

Idag var det en lite längre bana, 6,8 km, och det gick bra idag också. Seger både på etappen och totalt!

   Efter tävlingen tittade vi förbi sommarstugan och stannade till hos Kjell och Jenny på Graute gård. Kjell föder upp lamm och säljer kött. Jenny föder upp barn och syr otroligt vackra saker av det som blir över när Kjell sålt köttet. Kjell lärde oss att det egentligen inte finns några grå lamm - alla har bara olika proportion av vita och svarta hårstrån! Det coola är att det faktiskt stämmer, kolla nästa gång du ser ett!

Graute Gård, också äkta gotländsk!

Efter middagsstopp hos mormor på eftermiddagen försökte storebror göra något åt mina stackars små axlar på gymmet men vi gav upp nästan lika fort båda två. Avslutade istället helgen med att gå med Maria Magnusson och hennes gotland/Brighton-väninna på bio. "Flickan som lekte med elden" - rekommenderas, åtminstone till alla som läst boken.

Nu är det sent och dags att sova, har två dagar kvar på ön innan jag åker till Norrköping igen. Lite träna, lite plugga, en hel del njuta.

Snöfritt helgmys i Trondheim

Efter många om och men kom jag till sist iväg till Trondheim en gång till innan vintern slår till på allvar där uppe. Tillsammans med Lina Bäckström och Annika Billstam flög jag från Arlanda i fredags och i lördags kom gänget från Dala Sports Academy upp. Temat för helgen var träning och mys, och det blev mycket av båda delarna!

Veckan innan hade det snöat, men lagom tills vi kom hade det mesta regnat bort och vi bjöds på bra väder hela helgen. Blött var det i alla fall och som synes ganska tungt i backarna. Vackert som alltid var det i Norge och nu börjar jag känna mig lite mera hemma i orienteringstekniken som krävs där uppe.

Fin utsikt från starten...

...och från bilen.

Det blev många bra orienteringsövningar, både snabba pass och långa pass. De snabba är lite frustrerande för det känns inte alls som om det går snabbt, och tröttheten sätter sig bara i benen. Så det finns en hel del fysiskt och tekniskt att slipa på mot VM i Trondheim, som jag verkligen vill springa!

Skrå-ol a lá Kalle Dalin.

På kvällarna lagade vi fina middagar på egenplockade kantareller och myste i vår lilla lägenhet, bland annat såg vi filmen "Milk" och åt Lofas (fri översättning: Tofflor).

Mysigt!

Sammanfattningsvis en underbar träningshelg i gott sällskap! Nu börjar det bli dags att dra igång grundträningen inför vintern. Den här veckan ska jag göra de sista dagarna på min praktik på barnhab, förbereda mig för nästa praktik som börjar på måndag, springa smålandskavlen och fundera över vad jag ska göra med resten av mitt liv. Men vet ni! Det behöver jag inte göra ikväll! :-)

Frankrike

Jag ær nøjd med min slutstællning i værldscupen men inte helt nøjd med mina avslutning. På sprinten tappade jag drygt trettio sekunder dær jag gjorde ett parallellfel och svischade førbi en kontroll i all hast. Hursomhelst tænker jag inte ælta det mer utan summera en sæsong som ær långt øver mina førvæntningar infor året.

Nu ska vi bara njuta i vackra Frankrike och Schweiz innan vi kommer hem till Sverige på onsdag.

Schwiez

SM GULD!

Jo, det är sant.

När jag tänker tillbaka så minns jag att jag nån gång i vintras satt och skulle fundera ut några mål med min satsning för i år. De flesta var inte resultatbaserade, men jag minns ett som jag satte för att jag skulle ha något mätbart. Det var att ta en medalj på SM medeldistans.

Flera gånger har jag sen dissat det där målet. Medeldistans är ju inte det jag egentligen satsar på, men jag satte det för att det skulle tvinga mig att utveckla min teknik.

Uppenbarligen har jag lyckats! Känns så gott i magen. Att dessutom få dela glädjeyran med Peter gör det bara ännu bättre.

Tänk att det är första gången en klubb tar båda seniorgulden. Det måste ju göra Hällen till den bästa klubben! Visar ju att vi, till skillnad från de flesta klubbar, är starka både på dam- och herrsidan. Ingen könsprofilering här inte! ;-)

Äntligen dags att njuta!

Jag hade ganska svårt att samla tankarna i morse. Glädjeruset från torsdagens sprint har böljat fram och tillbaka, speciellt blev jag nedtagen på jorden då Martin skadade sig i fredags, och jag fick jobba för att hitta fokus på rätt saker idag.

Det var en underbar terräng vi fick springa i. När jag efter varvningen alldeles i slutet av banan skulle uppför en brant sluttning hann jag slänga en blick över axeln och se den fantastiska utsikten och tänka hur priviligerad jag är som får vara med och tävla här.

När jag kom i mål kände jag att jag klarat det här väldigt bra efter mina förutsättningar och jag visste att jag skulle vara nöjd oavsett vad placeringen blev. Givetvis är det otroligt roligt att det räckte så långt som till en femteplats! Så nu kan jag äntligen få ta ut glädjen helt och hållet, jag behöver inte tänka på att ladda om fler gånger. Nu kan jag slappna av helt och bara njuta! Svidandet från havet av brännässlor jag plöjde genom till 19:e och att mitt sår med fyra stygn som läkt så fint på armen slogs upp till näst sista till trots; ikväll blir en superkväll med hela laget!

VM SILVER!

Ni skulle veta hur jag har fått kämpa för att tro att jag skulle kunna göra ett bra lopp på den här sprinten. Jag har brottats med tvivel och det landade till sist i en beslutsamhet att det minsta jag kunde göra var mitt bästa, men vem i hela världen hade kunnat tro att mitt bästa var såhär bra???

Efter kvalet igår infann sig en skön känsla av just det, att jag var här för att göra mitt bästa, och att det skulle vara gott nog oavsett vad det gav för resultat. Jag kände mig avslappnad vid förstarten, och jag minns att jag sa till Anna Bogren att jag nästan kände mig lite övermodig, att jag behövde känna lite mer respekt inför den utmaning som väntade.

Jag öppnade loppet lugnt och arbetade metodiskt hela vägen och fick kontrollerna bra. Jag var fokuserad på en kontroll i taget men hann ändå lägga märke till tigrarna som sprang bredvid mig i sin bur på väg till nionde kontrollen. Vid varvningen var det massor av folk som skrek och högst av alla skrek pappa. Jag insåg att jag var tvungen att behålla kylan till alla kontroller ända in i mål.

Jag gick i mål i ledning och blev häpen när Pekka trodde att det skulle räcka till en topp-6 placering. När sedan Simone spurtade in några sekunder bakom mig trodde jag snart att jag skulle vakna upp ur en skön dröm.

När Helena så kom i mål och allt var klart utbröt kalabalik och ett enormt glädjerus och mitt i den dök Ola Gustavsson upp. "Tji fick du" tänkte jag (se hans krönika i senaste Skogssport). Sen blev det intervjuer, kramar från mor & far, blomsterceremoni och prisutdelning.

Jag var alldeles tagen flera timmar efteråt och det var inte förrän vi fick en lugn stund på ett öde TC i dopingkontrollen som det hela började landa lite.

Ännu har det inte slutat snurra helt och när jag vaknade tidigt i morse efter att ha slumrat till några timmar var jag tvungen att kolla om medaljen verkligen låg kvar på sängbordet. Det gjorde den!

Tack till alla ni som gratulerat!

Nu är det dags att åka ut och heja fram stafettlagen!

Dubbelt svenskt i topp!

"Dörren ligger i blomlådan!"

Efter en del velande fram och tillbaka bestämde jag mig för att stanna kvar nere i Miskolc idag och följa medelfinalen på internet istället för live, för att spara så mycket energi som möjligt. Så på morgonen var jag och testade benen lite på sprintmodel och dom kändes ganska pigga. Sedan lyssnade vi på speakerljudet och ägnade oss åt att lägga ytterligare ett tiotal bitar på plats i vårt tusenbitarspussel föreställande lövverk i alla tänkbara färger.

Spännande var det och när finalerna väl avgjorts tog jag och Kajsa en tur i pensionatets omgivningar och hamnade på en restaurang som enligt en svensktalande ungerska var en av Miskolc bästa. Själv åt jag nästan en hel kyckling.

Tillbaka hemma snicksnackade vi med dagens tävlande stjärnor, Kajsa kläckte det härliga uttrycket "Dörren ligger i blomlådan!" vi såg Moulin Rouge. 

Snart dags att sova!

VM har börjat!

Idag var det långdistanskval och jag gjorde en ganska stor bom redan på första kontrollen. Min plan var att göra ett lugnt och säkert lopp och kanske tack vare det lyckades jag behålla lugnet trots misstaget till ettan och göra ett skapligt lopp i övrigt. Det finns en del saker även efter ettan jag inte är helt nöjd med (t.ex. felläsning av kodsiffran vid tredje kontrollen) men jag tog mig ju till final och det var det viktigaste idag!

Dagens lopp.

Nu följer två dagar då jag inte ska tävla, utan ladda för sprinten som är på torsdag. Ikväll ska hela truppen åka upp till den vackra dalen Lillafüred och äta middag. Varmt och skönt är det, här går det ingen nöd på oss!

Jag och Pekka i hammocken i vår alldeles egen fruktträdgård.

VM har börjat!

Rapport från rum 23 - Första delen

Jag kom igår och Kajsa kommer imorrn, så givetvis testade jag alla våra fyra sängar noggrannt innan jag bestämde mig.

Idag har vi tränat på en grannkarta till lång kvalet och varit en sväng i några affärer.

Nu är jag nymasserad och färdig för middag!

Difficilia sunt ne sint

Det var nyttigt att få komma ner och känna på skogen och backarna så nära mästerskapet. Förutom att träna hann vi med att göra en utflykt till en utkiksplats ovanför en djup ravin. Det var en ganska jobbig men vacker klättring upp och det var definitivt värt besväret!

Så djupt och brant att det pirrade i fotsulorna!

Dagarna som är kvar här hemma ska jag ägna åt att tanka energi på olika sätt och en lagom dos av orienteringstänk. Imorgon ska jag åka till Astrid Lindgren-by och hälsa på Alexandra. Ska bli roligt för nu är det så länge sen vi sågs! På torsdag bär det av till Ungern igen.

De individuella distanser jag ska springa är lång och sprint, med långkval måndag 17 augusti, sprint kval och final torsdag den 20 augusti och långfinal söndag den 23 augusti. Det ska bli kul!!! Det kommer att bli tufft och svårt, men det är ju också det som är utmaningen. Difficilia sunt ne sint - Svårigheterna är till för att övervinnas.  

Upp som en sol och ner som äggröra

Mina utomordentligt snygga och coola lagkamrater gjorde ett gott jobb på de tre första sträckorna och Peter växlade ut mig på sista sträckan som tvåa, ca 15 sekunder efter Ryssland. Det var en lite längre sträcka till första kontrollen som låg i kanten på ett grönområde. Taggad till tänderna rusade jag iväg och in i det gröna - rakt i käftarna på en jättelik spindel som mätte säkert tre meter mellan ögonen och hade klor stora som grävskopor. Fast i den fasansfulla spindelns gap började spindeln linda jättelika kladdiga grässtrån kring mina ben och armar och jag kunde för mitt liv inte ta mig loss. Ju mer jag sprattlade, ju mer insnärjd blev jag i det gröna trasslet och snart satt jag fast som i ett skruvstäd. Spindeln fortsatte med att sätta ett stort bamburör över mitt huvud så min förmåga att se något blev lika med noll. Sen började det snurra, runt, runt, runt och upp och ner snurrade jag och allt jag kunde uppfatta var ett skimmer av tusen gröna nyanser. Ungefär en halvtimme senare vaknade jag upp i målfållan och hoppades att jag skulle befinna mig i ett airconditionerat hotellrum intrasslad i ett omsorgsfullt manglat bomullslakan och att allt bara skulle ha varit en ond dröm. Strax kom dock insikten att så inte var fallet. Jag lät tårarna spruta och besvikelsen trumma mot hjärnhinnan. Sedan reste jag mig och lät livet forsla mig vidare mot nya mål.

Jag avslutar den här resan med lite blandade bilder från äventyret.

Kajsa på den OS-lika invigningen, en tillställning vi sent kommer att glömma.

Kajsa på en gata i Kaohsiung. De flesta Taiwaneserna tar sig fram på vespor. Flest antal personer på en vespa vi noterade var fem, vilket var lika många som det var förbjudet att vara i en och samma taxibil...

Pettan, jag och några fotogalna volontärer (ol-arrangörer).

Världens bästa medaljtårta! En landslagsläkare är aldrig sämre än sin fantasi, och Mia skapade den här kreationen med yoghurt, sockerkaka, frukt och en disksvamp. Mums! Märk väl; Made in Taiwan (i hörnet).

Mycket bussresande blev det. Och tröttnade man på att iaktta Kaohsiungs pulserande stadsliv kunde man förströ sig med att sjunga karaoke.

Medalj på medeldistansen!

Medalj med tillhörande maskot

Starten var på eftermiddagen idag också och jag hann ta en tur på morgonmarknaden innan bussen gick mot Chengching lake där medeldistansen gick av stapeln. Det regnade och blåste en hel del i natt, det ryktas vara en tyfon på ingång, men idag innebär blåsten att det blev en del svalka. Jag startade näst sist och gjorde ett bra lopp men kände mig trött. Så jag blev riktigt överraskad nr jag kom i mål som trea! Sen följde två nervösa minuter som precis hann gå innan Signe störtade i mål och medaljen var räddad! Så härligt och jag njöt verkligen på prisutdelningen. Efter den utbröt en fotograferingshysteri och jag och de andra medaljörerna hamnade i en massa taiwanesiska kameror.

Imorgon är det dags för mixstafett och vi är taggade!

Slutligen en bild från gårdagens eftermiddagsnöje, sumobrottning. Vi såg både damer och herrar i lättlklass och tungvikt och det var precis så häftigt som det låter!

Herrar heavyweight.

Magnifik invigning och snart sprint!

Kaoshiung fran sin basta sida

Taiwan är nära nu!

Kajsa kommer upp från Skåne och vi ska sprintträna och ladda vid Nynäs slott dagarna som är kvar. Hade hoppats på sommarhetta för att vara så förberedd på Kaohsiungs 32^o värme som möjligt, men det verkar inte bli så. Det kommer att bli hur kul som helst i alla fall! Knutte kommer nog att vara i sitt esse i sin roll som ställföreträdande landslagsledare under precampen.

Om jag ser fram emot att komma till Taiwan så ser jag inte fram emot elvatimmarsflygningen mellan Frankfurt och Hong Kong på tisdag... Väl framme får vi två dagar på oss innan det är dags för sprint på fredag (första start kl. 8 svensk tid), medeldistans på lördag (06.30 svensk tid) och mixstafett på söndag (kl. 8).

Ska försöka hinna blogga lite därbortifrån även om vi har ett intensivt tidsschema, är ju inte ens där en vecka och det lär vara mycket att se och göra!

Må gott hörni! 

Simone-respekt på medel och intensiv sprint i Salo

Här får ni en kortvesion eftersom den långa jag just gjorde försvann spårlöst :-(

På medeldistansen gick det inte så värst vidare bra, men jag fick en viktig lärdom i att inte ha för stor respekt för de stora namnen. Simone Niggli ångade ikapp mig redan vid den tredje kontrollen och jag trodde ju blint att jag kunde lita på hennes orientering. Men nähä, det hjälpte mig inte ett dugg och istället bommade vi tillsammans. När vi gick ut ur boet anslöt ett helt koppel med löpare och vi sprang runt Simone som yra kycklingungar och drog alla helt snett på en långsträcka. Pinsamt för oss och säkert irriterande för Simone! Jag gjorde i alla fall en bra avslutning och var först i mål av klungan.

Sprintkvalet genomförde jag på ett stabilt sätt och det var också ett test för att se om foten höll för att springa på asfalt och det verkade den ju göra. Finalen var riktigt intensiv med många kontroller, riktningsförändringar och vägval. Även om jag tappade viktiga sekunder här och där på stämplingar, in-och utgångar så fick jag till ett bra lopp.

Innan loppet fick vi sitta nästan tre timmar i karantän, vilket är nästan lika trist som det låter. Väntetid! som Pekka brukar säga...

Jag hade med mig min sovsäck så jag sov en stund, gaggade med Kajsa (vi utsåg Schweiz till det snyggaste landslaget på herrsidan), gick på toaletten hundra gånger (är man nervös så är man), läste högt ur en bok om livets mening (vilket slutade i en metafor om en äggula) och log åt Kajsas bus med Hausken och några andra. Tror inte att alla idrottsstjärnor är lika frimodiga som orienterare!

Efter loppet gick luften ur mig precis och jag blev otroligt trött. Efter prisutdelning där svenska nationalsången spelades inte mindre än fem gånger fick vi åka hem och äta middag och sova.

Idag är det dags att åka vidare mot Mikkeli och Jukola som går av stapeln på lördag. Ska bli roligt att få vara med på Jukola för första gången och träffa alla klubbisar igen!

Tack till alla er som hört av er - har tyvärr inte hunnit svara alla än.

Massage, pastalåda och CF-nörderi

Blomstercermoni på tävlingsplatsen

Först blir det lite kompletterande bilder från igår. Först en från blomstercermonin på TC en stund efter att vi gått i mål. Efter den blev vi inkallade på presskonferens i presstältet, vilket innebär att vi fick sitta ett lag i taget och prata i mikrofon med en konferencier och de enda som lyssnade på hans torftiga finsk-engelska översättningar tycktes vara de andra lagen. Men då kunde vi ju säga lite vad vi ville i alla fall!

På kvällen blev det prisutdelning i ett köpcentrum inne i Salo. Tappade räkningen på hur många gånger vi fick sjunga svenska nationalsången!! Jag lärde mig en viktig och lite pinsam sak;

Andra versen lyder: "Du tronar på minnen från fornstora dar"

Och inte som jag alltid sjungit: "Du tronar på himlar från fornstora dar"

Visst låter det mer filosofiskt :-)

Sedan blev det bankett, som låter mer glamouröst än vad det var, 200 trötta aktiva och ledare stormade in i en kylig gympasal och kastade sig över buffén som var riktigt god och smuttade lite på det baren hade att erbjuda. Alla fick mat men särskilt killarna hade nog behövt dubbelt så mycket. Stressat och uppgivet deklarerade kallskänkan att "Sorry, but you've eaten it all". Någon hade nog glömt berätta för henne att när det gäller idrottare räknar man personer och inte portioner... Däremot fanns det gott om barvirke kvar när vi gick hem.

Kajsa och Pettan på TC igår.... Behöver jag säga nåt mer!?

Jag somnade tidigt och vaknade tidigt i morse. Åt frukost med Anna Bogren och snackade lite om gårdagen och morgondagen. Var hos naprapat-Mattias och fick lite hjälp med min fot och hos Eva som knådade mina ben och skinkor. Som ny! Lunch var nästan gratäng, en pastalåda, Top of the line för veckan som Lena Eliasson säger. På eftermiddagen tog vi en promenad på Model Eventområdet för sprinten. Alla har gjort lite vad de känt för under dagen, vilket just nu resulterat i att killarna sitter med varsin bärbar och spelar CF och juniorerna hittade just pusslet Soft-Tommy köpt åt oss idag. Så snart lär väl jag också fastna i pusselträsket...

Ikväll ska jag byta rum också och flytta en dörr åt vänster, från att ha bott med Camilla och Lena E ska jag sova hos Bäckis och Emma J, så att jag får en lite skönare säng att sova i.

Stor kram till alla er som på olika sätt har hört av sig!!!!

Imorrn är det dags igen! Nu är det time to käk...

Tomas >>> Är du snäll och fixar till så det inte ser så tattigt ut på sidan?? Jag lyckas inte formatera bilderna...

Vilka är snyggast?!?!

Efter tävlingen igår fick jag veta att jag hade blivit uppflyttad i förstalaget (pga tidigare förkylningar i truppen) men att jag fortfarande skulle få springa förstasträckan. Så det innebar ju ingen förändring i min plan för loppet!

Ni kanske är trötta på att läsa om min fot vid det här laget, men idag på uppvärmningen undrade jag om det verkligen var vettigt det jag höll på med. När startskottet väl brunnit av gick det dock av bara farten och kändes inte särskilt mycket. Jag fullföljde min plan och orienterade helt ensam och tog ingen större notis om de andra jag såg fram till fjärde kontrollen. Då var det en lite längre sträcka till femte och jag fick en lucka och sen såg jag ingen på hela vägen in till mål. På upploppet visste jag inte att jag var först, men det visade sig att jag hade en ledning på över minuten (det var ganska jobbigt att stämpla ut vill jag lova, var rädd att jag skulle ha glömt nån kontroll). Det känns fortfarande helt overkligt!

Jag skickade iväg Kajsa med några ord på vägen, typ; Glöm inte att du är snyggast! Och som hon gjorde det. Det smet visst förbi en norska alldeles på slutet, men Kajsa var bara sekunder efter i mål. Och ut sprang Helena Jansson för vår del, Hausken från Norge och Minna från Finland. Hausken såg så nervös ut och Helena hade varit så samlad att jag tänkte att det här grejar sig nog.

Rafflande blev det! Men Hausken sprang bort sig och Minna var (enligt egen utsago!) en apa idag och fick inte heller till det. Istället vara Helena kallare än en finsk berghäll och vi tjöt av glädje när hon kom på upploppet. HELT GALET!

Delad glädje ÄR dubbel glädje, så fantastisk roligt att ta min första mästerskapsmedalj just på stafett. Och att vi gjorde det så bra alla tre gör det hela ännu bättre. Jag är dock nog lite mer seg med att fatta saker än mina lagkamrater, när de har jublat och skrattat i flera timmar har jag knappt insett vad som hänt. Tror inte poletten trillade ner förrän jag hörde att mamma grät på telefonsvararen nyss.

Nu är det mycket på G med samling och prisutdelning och bankett, så jag återkommer imorrn.

För jag behöver inte berätta om herrarnas fantastiska insatser?!?

Gratulerer med dagen!

Jag hade en ganska sen start så jag hade gott om tid på mig i morse. Det var aningen nervöst och det mesta handlade om jag skulle kunna bortse från det jag känner i foten när jag springer och bara tänka på orienteringen.

Inledningsvis tyckte jag att det gick riktigt bra och jag låg bra med fram till första radion. På långsträckan till första dundrade Mats Troeng förbi mig precis innan vi skulle passera ett grönområde. När vi kom ut på andra sidan och fortfarande låg jämsides log jag lite åt frustrationen han förmodligen kände av att han inte varit snabbare än så igenom.

De två första slingorna i fjärilen tog jag lugnt och metodiskt och det gick fint. När jag så skulle ut på den sista och lite längre slingan smög sig en ful liten tanke och trötthet in i huvet; "Nu är det bara sista slingan kvar, jag ska bara norrut, men nu kom jag nog lite snett, äsch, det ordnar sig på andra sidan det gröna...." Istället för att ordna sig fick nog de som följde min track-track sig ett gott skratt, jag tog nämligen en nittiograderssväng i det gröna och kom ut på fel höjd och det tog rejält med tid att reparera det misstaget. Nu skulle jag kunna älta hur länge som helst att jag inte tittade på kompassen bara EN gång extra där inne, men det är det inte lönt. Nya utmaningar väntar!

Resten av banan gick i alla fall skapligt och tack vare en gel innan varvningen fick jag tillbaka lite av min tappade koncentration. Precis när jag skulle kliva ut på gärdet vid varvningen trampade jag till min onda fot och fick haltande springa för publiken... Soft-Tommy kom fram efteråt och var nästan arg, han trodde att jag sprungit så hela vägen! Men jag kan lugna honom och er andra som såg det, det var en tillfällig hälta. Även om det inte känns helt optimalt att springa så kan jag ändå hålla tävlingsfart.

Väl i mål fick jag bevittna Peters målspurt, och jag trodde verkligen att jag skulle få gratulera honom till en medalj och inte en snöplig fjärdeplats. Jag tycker att Peters insats efter en skadedrabbad vår är värd all beundran och att han inte riktigt fattar hur bra han är! Men det är kanske lite det som skiljer oss tävlingsmänniskor från flera andra, vi är inte riktigt nöjda förrän det är perfekt.

Övrigt skoj som hänt/händer idag:

 Soft-Tommy hade patriotiskt nog smyckat bilarna med Sverigeflaggor när vi kom ut för att åka till tävlingen.

- Juniorerna gjorde nåt magnifikt och tog dubbla tripplar i juniorklasserna. Ord saknas!

- Bäckis blev glad för min försenade födelsedagspresent bestående av en egenhändigt gjord affisch med beskrivning av samtliga kungar från Gustav Vasa till nutid.

- Vi fick gratäng till lunch.

- Peters båda plastpåsar han använder istället för väska ut till tävlingarna är fortfarande nästan hela (han kanske borde önska sig en tygpåse i slitstarkt material i bröllopspresent?).

- Vi fick inte gratäng utan köttbullar och mos till middag.

- Inför stafetten kommer vi med allra största sannolikhet att ladda med Sing Star, vi smygstartade faktiskt redan igår kväll.

- Pekka kommer förhoppningsvis att bjuda oss på tårta (?) för att fira dagens framgångar och nationaldagen.

Tack alla för fina kommentarer! Återkommer imorrn!

Snart är väntan över

De här dagarna har mest inneburit förberedelser på olika sätt. Igår jagade vi ifatt på en ny aktiv-ankle i Åbo som jag ska ha som extra stöd för foten tillsammans med en bra tejpning av naprapat-Mattias. På kvällen började den stora gissningstävlingen om vart start och fjärilar och kontroller och allt kommer vara. Jag tar det med ro, det florerar en massa rykten men tids nog får vi ju veta allt ändå!

Idag var det Model Event som är en träning på tävlingslik karta och med tävlingslik kontrollplacering. För mig innebar detta en sista test av foten, vilken kompass jag ska använda, förstoringsglasets vara eller icke-vara, och givetvis att få en bra uppfattning om terrängen och kartan.

Efter en gratänglunch blev det tävling; Allas vår lekledare Håkan hade komponerat en social aktivitet med stationer och blandade lag. Och som alltid är det viktigt när det är tävling :-)

Mitt och Peters lag gjorde en fin insats; största tabben var på mikro-orienteringen när större delarna av laget till en början inte ens hittade in på kartan. Trots att undertecknad drabbades av stor yrsel under blindgången (Peter ropade uppmuntrande "Res dig, gå höger" när jag var tvungen att sätta mig) gjorde vi en bra tid där liksom på dublo-byggandet. Vilket lag som tog hem segern ska avslöjas till kvällsfikat.

Till middag bjöds det på ytterligare en gratäng och nu väntar bara den sista informationen på samlingen. Snart är det alltså slut på väntan att tävlingarna ska börja, ska bli riktigt skönt att få komma igång. Nervositeten börjar så smått komma släntrande på en behaglig nivå.

På plats i Finland

Det regnade i morse när vi gick av båten, och jag är inte den enda som kände mig överrumplad av detta väderomslag. Har ju packat för den högsommarvärme som varit på senaste! Nu är den största fråga i lägret om man ska offra sin enda superställtröja redan på första passet?

Sprang lite på min stukade fot igår (inte gjort det i sen det hände i lördags) och då gick det bra. Naprapat-Mattias kollade på den igår kväll och idag ska vi tejpa och fixa och se hur det går att springa i skog. Jag känner mig förhoppningsfull om att vi ska hitta en bra lösning till på lördag när det är dags för långdistansen.

I alla relationer har man en omedveten eller medveten rollfördelning. Peter hoppade just på mig och klargjorde vår; "Du skriver om hur fint vi bor och äter och så skriver jag om terrängen och så". (Med glimten i ögat såklart!)

Så; Vi bor fint (det mesta av inredningen från 70-tal, men vi slapp heltäckningsmatta) och har just käkat nån sorts gratäng till lunch, det bästa var det hembakade brödet.

Nu ropar Soft-Tommy att vi måste hämta vår veckopeng. Sen ska vi äntligen få ut och känna på terrängen, vilken ni alltså får läsa om i Peters blogg :-)