Efter tävlingen igår fick jag veta att jag hade blivit uppflyttad i förstalaget (pga tidigare förkylningar i truppen) men att jag fortfarande skulle få springa förstasträckan. Så det innebar ju ingen förändring i min plan för loppet!

Ni kanske är trötta på att läsa om min fot vid det här laget, men idag på uppvärmningen undrade jag om det verkligen var vettigt det jag höll på med. När startskottet väl brunnit av gick det dock av bara farten och kändes inte särskilt mycket. Jag fullföljde min plan och orienterade helt ensam och tog ingen större notis om de andra jag såg fram till fjärde kontrollen. Då var det en lite längre sträcka till femte och jag fick en lucka och sen såg jag ingen på hela vägen in till mål. På upploppet visste jag inte att jag var först, men det visade sig att jag hade en ledning på över minuten (det var ganska jobbigt att stämpla ut vill jag lova, var rädd att jag skulle ha glömt nån kontroll). Det känns fortfarande helt overkligt!

Jag skickade iväg Kajsa med några ord på vägen, typ; Glöm inte att du är snyggast! Och som hon gjorde det. Det smet visst förbi en norska alldeles på slutet, men Kajsa var bara sekunder efter i mål. Och ut sprang Helena Jansson för vår del, Hausken från Norge och Minna från Finland. Hausken såg så nervös ut och Helena hade varit så samlad att jag tänkte att det här grejar sig nog.

Rafflande blev det! Men Hausken sprang bort sig och Minna var (enligt egen utsago!) en apa idag och fick inte heller till det. Istället vara Helena kallare än en finsk berghäll och vi tjöt av glädje när hon kom på upploppet. HELT GALET!

Delad glädje ÄR dubbel glädje, så fantastisk roligt att ta min första mästerskapsmedalj just på stafett. Och att vi gjorde det så bra alla tre gör det hela ännu bättre. Jag är dock nog lite mer seg med att fatta saker än mina lagkamrater, när de har jublat och skrattat i flera timmar har jag knappt insett vad som hänt. Tror inte poletten trillade ner förrän jag hörde att mamma grät på telefonsvararen nyss.

Nu är det mycket på G med samling och prisutdelning och bankett, så jag återkommer imorrn.

För jag behöver inte berätta om herrarnas fantastiska insatser?!?