Här får ni en kortvesion eftersom den långa jag just gjorde försvann spårlöst :-(

På medeldistansen gick det inte så värst vidare bra, men jag fick en viktig lärdom i att inte ha för stor respekt för de stora namnen. Simone Niggli ångade ikapp mig redan vid den tredje kontrollen och jag trodde ju blint att jag kunde lita på hennes orientering. Men nähä, det hjälpte mig inte ett dugg och istället bommade vi tillsammans. När vi gick ut ur boet anslöt ett helt koppel med löpare och vi sprang runt Simone som yra kycklingungar och drog alla helt snett på en långsträcka. Pinsamt för oss och säkert irriterande för Simone! Jag gjorde i alla fall en bra avslutning och var först i mål av klungan.

Sprintkvalet genomförde jag på ett stabilt sätt och det var också ett test för att se om foten höll för att springa på asfalt och det verkade den ju göra. Finalen var riktigt intensiv med många kontroller, riktningsförändringar och vägval. Även om jag tappade viktiga sekunder här och där på stämplingar, in-och utgångar så fick jag till ett bra lopp.

Innan loppet fick vi sitta nästan tre timmar i karantän, vilket är nästan lika trist som det låter. Väntetid! som Pekka brukar säga...

Jag hade med mig min sovsäck så jag sov en stund, gaggade med Kajsa (vi utsåg Schweiz till det snyggaste landslaget på herrsidan), gick på toaletten hundra gånger (är man nervös så är man), läste högt ur en bok om livets mening (vilket slutade i en metafor om en äggula) och log åt Kajsas bus med Hausken och några andra. Tror inte att alla idrottsstjärnor är lika frimodiga som orienterare!

Efter loppet gick luften ur mig precis och jag blev otroligt trött. Efter prisutdelning där svenska nationalsången spelades inte mindre än fem gånger fick vi åka hem och äta middag och sova.

Idag är det dags att åka vidare mot Mikkeli och Jukola som går av stapeln på lördag. Ska bli roligt att få vara med på Jukola för första gången och träffa alla klubbisar igen!

Tack till alla er som hört av er - har tyvärr inte hunnit svara alla än.