Ni skulle veta hur jag har fått kämpa för att tro att jag skulle kunna göra ett bra lopp på den här sprinten. Jag har brottats med tvivel och det landade till sist i en beslutsamhet att det minsta jag kunde göra var mitt bästa, men vem i hela världen hade kunnat tro att mitt bästa var såhär bra???

Efter kvalet igår infann sig en skön känsla av just det, att jag var här för att göra mitt bästa, och att det skulle vara gott nog oavsett vad det gav för resultat. Jag kände mig avslappnad vid förstarten, och jag minns att jag sa till Anna Bogren att jag nästan kände mig lite övermodig, att jag behövde känna lite mer respekt inför den utmaning som väntade.

Jag öppnade loppet lugnt och arbetade metodiskt hela vägen och fick kontrollerna bra. Jag var fokuserad på en kontroll i taget men hann ändå lägga märke till tigrarna som sprang bredvid mig i sin bur på väg till nionde kontrollen. Vid varvningen var det massor av folk som skrek och högst av alla skrek pappa. Jag insåg att jag var tvungen att behålla kylan till alla kontroller ända in i mål.

Jag gick i mål i ledning och blev häpen när Pekka trodde att det skulle räcka till en topp-6 placering. När sedan Simone spurtade in några sekunder bakom mig trodde jag snart att jag skulle vakna upp ur en skön dröm.

När Helena så kom i mål och allt var klart utbröt kalabalik och ett enormt glädjerus och mitt i den dök Ola Gustavsson upp. "Tji fick du" tänkte jag (se hans krönika i senaste Skogssport). Sen blev det intervjuer, kramar från mor & far, blomsterceremoni och prisutdelning.

Jag var alldeles tagen flera timmar efteråt och det var inte förrän vi fick en lugn stund på ett öde TC i dopingkontrollen som det hela började landa lite.

Ännu har det inte slutat snurra helt och när jag vaknade tidigt i morse efter att ha slumrat till några timmar var jag tvungen att kolla om medaljen verkligen låg kvar på sängbordet. Det gjorde den!

Tack till alla ni som gratulerat!

Nu är det dags att åka ut och heja fram stafettlagen!

Dubbelt svenskt i topp!