Planen var att jag skulle ha hunnit träna lite mer natt, men nu var det som det var och jag hade inställningen att ta det lugnt och metodiskt och vara extra noggrann med kartkontakten. Och även om jag darrade några gånger under loppet så hade jag en bra känsla och var nöjd när jag kom i mål. Men att det skulle ge ett guld hade jag inte en tanke på! När jag kom i mål och hörde att det var medaljchans så vågade jag faktiskt inte lyssna...

Efter natten var det bara att åka hem och försöka sova, för att under lördagen åka ner till Borås och Terräng-SM. Även terräng-SM var en ny grej för mig och mest en kul sak att testa för att se hur jag står mig i förhållande till övriga startfältet.

När startskottet gick idag vid lunchtid var jag fullt övertygad om att Isabellah Andersson och de andra duktiga löpartjejerna skulle skutta iväg som gaseller och jag snällt skulle få lägga mig på behörigt avstånd. Istället hände det motsatta; det gick så sakta att jag till och med fick dra några hundra meter. Vadan denna defensiva öppning? Det höll sig dock bara den första halvkilometern, sedan pressade tjejerna sig förbi och jag fick lugna mig för att inte bli alltför stum i backarna. Stum blev jag senare ändå och när Beata Falk drog iväg på lätta ben med en kilometer kvar puttrade mjölksyran i armarna. I mål kom jag som sjua, men det bästa var att jag tillsammans med Beata och Frida Aspnäs tog ett silver i lagtävlingen!

Uppladdningen inför denna helg var lite annorlunda. I onsdags drog jag till Örebro och fick en rejäl omgång av herr Åsmans hårda nypor, vilket jag behöver med jämna mellanrum. Det fanns många trötta ställen som behövde mjukas upp och töjas ut - och jag kom därifrån med möra men med fräscha och avslappnade ben.

Så ville jag ju få det där sista nattpasset inför Natt-SM också. Så i torsdags kväll åkte jag ut i skogen för att hänga ut kontroller till ungdomarnas läger. Intet ont anande svängde jag in på en liten gulfläck bredvid körvägen - och framdäcket sjönk som en sten. Fast! Ringde i min förtvivlan till coach och reservpappa Magnus som lugnt sa till mig att hänga ut skärmarna så tog han sig dit så snart han kunde . Jag gav mig iväg och kom snart på att jag inte fått med mig nån kompass, men det var för sent att vända. Om jag lyckades få ut skärmarna rätt får ungdomarna avgöra.

Coach kom och vi skred till verket. Efter ett par timmars grävande, skuffande och faktiskt svärande, en gudomlig smörgås med nyponsoppa i köket på Skena gård och en tur med traktorn så kom min stackars bil upp ur det där hålet till sist, och vid ettiden på natten var både bilen och jag, något tilltufsade, trötta men lyckligt hemma igen i Norrköping.

Det kanske sorgligaste med den här historien var att Coach träsko gick sönder i kampen mot leran.

Tack Magnus för att du alltid ställer upp, tack Åsman för att du offrar dina fingrar och förlåt min lilla Peugeot, jag ska aldrig göra så mot dig igen!

Nu är det bara en vecka kvar till 10mila i Finspång. Grymt!